Öka dosen?
Jag började med min anti-dep.medicin för ca tre veckor sen. Det har gått rätt bra, första veckan märkte jag att jag hade lite svårt för att koncentrera mig på saker, plus att jag blev (är fortfarande) trött. Annars har de hjälpt ganska bra. Jag går inte runt & älter en massa skit som jag gjorde innan. Fast de sista dagarna har jag börjat må lite sämre igen. Det börjar liksom kännas sådär konstigt igen, som om nåt fattas liksom. Får hoppas att det bara är tillfälligt, annars kanske jag får ringa doktorn & få ökat dosen.
Alla biverkningar som går att få
Enda sen mitt läkarbesök igår så har jag mått lite bättre. Eller ja, kanske inte bättre men samtidigt som det känns skit att veta att man ska ta medicin så känns det ändå lite ljusare att man fått bekräftelse på att nåt fattas liksom.
Fast det känns ändå kasst. Ska börja ta medicinen imorgon. Sen kan det ju ta 2-4 veckor innan kroppen vant sig. Under denna tid så kan man få ångest & oro. Känns inte sådär superbra att veta. Givetvis kommer jag väl lyckas dra på mig alla biverkningar som går att få.
Bara jag slipper sjukskriva mig från jobb!
En rejäl jävla fylla...
I helgen så fick jag då psykbryt (nästan iaf). Jag insåg att jag är en stor fet loooser. Jag har inte uppnått någon av mina drömmar. Jag var ju en av de fåtal i min klass som började plugga direkt efter gymnasiet, för att jag ville bli "nån".
Jag insåg hur snett allt har gått i helgen som sagt. Min ångest hade inga gränser what so ever. Alla tyckte att jag borde prata med någon. Hur bär man sig åt då?
Jo, man åker in till psykiatriska akutmottagningen så klart! Slår man upp en psykolog i Gula sidorna så får man ju räkna med att punga ut med x antal hundralappar i timmen. Jag, som vanlig simpel arbetare, har ju givetvis inte råd med detta.
Efter att jag skjutit upp mitt akutpsykbesök i flera dagar nu så tog jag så mod till mig. Idag var jag hemma från jobb & då åkte jag dit. Fick vänta aslänge, sjukt med folk som är psykiskt störda i vårt land! Långt om länge så fick jag så träffa en läkare. Vi pratade länge om mina besvär. Jag har helt för höga krav på mig själv. Jag vet ju att jag ska bli "nån", bara det att jag haft otur att min utbildning blivit framflyttad.
Sen började hon gräva i mitt förflutna. Jag har ju mått kasst innan för några år sedan, när jag & Alex hade våra turer. I & med att jag mått så pass dåligt & trycker ner mig själv för mkt (jag anser att jag är världens mest misslyckade person, jag duger inte till nåt m.m.) plus att mitt liv är skit just nu (har varit ett tag) så har jag helt förlorat livsgnistan.
Doktorn föreslog det jag absolut inte ville, sjukskrivning i två veckor & medicin. Sjukskrivningen är inte ens att tänka på, om jag vill få förlängt mitt vik. med ytterligare tre månader så har jag fan inte tid att vara sjukskriven. Jag sa att jag kunde gå med på att vara hemma denna veckan, inte en dag längre!
Till på köpet ska jag knapra antidepressiva också. Jag har en stark åsikt om mediciner, jag är grymt emot det, speciellt antidepressiva, jag tror att de kommer göra allt ännu värre än vad det redan är. Går en person på antidepressiva så får jag en bild av ett kolli som sitter med tvångströja, dregglar & slår huvudet i väggen. Alternativet är att man blir hög som ett hus & tycker att allt är underbart, man går runt som om man ständigt har en rejäl jävla fylla. Ska jag bli någon av dessa två alternativ nu?
Doktorn var noga med att poängtera att medicinerna är helt annorlunda idag, man blir inte beroende av dessa lyckopiller sen, det är inte ofta man får biverkningar heller. Jaja, vad har jag för val? Att fortsätta gå & tycka att hela livet är skit?
Hmm... Krävs nog lite funderingar innan jag bestämmer mig... Jag vill ju gärna klara allt själv, även en liten depression...
Arbetarklass
Blondinbella (som alla nog känner till vid detta laget) skriver idag om att man ibland får ta en annan väg än planerat. Visst är det så. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Hon avslutar med att skriva om hur duktig och framgångsrik hon är och bara för att hon tar några veckors återhämtning så ändrar det inget.
Visst stämmer det också bra, på vissa. Går man gymnasiet så kan man kanske ta några veckor off. Går man på högskola/universitet så funkar det inte alls.
Jag har ju själv tagit studieuppehåll just för att jag kände mig precis som Blondinbella. Jag var trött på allt & orkade inte ens öppna mina skolböcker. Givetvis var detta säkert ett bra beslut från min sida, speciellt eftersom jag inte ens vill bli det ag pluggade till längre.
Jag fick ju ett jobb. Inget bra jobb alls & absolut inte ett jobb som jag hade kunnat ha resten av livet. Men eftersom jag vet att jag ska börja plugga igen i augusti nästa år så tänkte jag att det bara kan göra gott att jobba & tjäna lite pengar.
Så fel jag hade!!! Jag är så klart tacksam för att jag fått ett jobb, det är ju absolut inte det lättaste i dessa tider. Men att ta ett jobb som man själv alltid sagt att man aldrig nånsin vill jobba med (fabrik), även om det bara är under ett fåtal månader, hjälper inte ens självkänsla.
Jag har aldrig nånsin mått sämre än vad jag gör just nu. Mitt fabriksjobb (även om detta tillhör ett bra fabriksjobb, inga skitiga lagerlokaler osv) gör att jag känner mig mer värdelös än nånsin. Under de fem veckor som jag jobbat hittills så har jag kommit på att jag nog har fruktansvärt höga krav på mig själv att bli nåt, att bli "nån". Att då vara en "vanlig arbetare" & gå till ett jobb där man får göra samma sak dag ut & dag in gör ju inte saken bättre.
Visst, det kan vara nyttigt. Man får sig en tankeställare. Man vill ju absolut se till att göra nåt åt sitt liv osv. Grejen är att jag kan inte tänka att detta bara är en paus i mitt liv för några veckor, som Bella kan. Jag vet att jag mest troligt måste vara kvar på detta jobb till slutet av sommaren -09. Det är alltså åtta månader till! Hur ska min självkänsla klara det?
Just nu är jag verkligen totalt värdelös. Jag åstadkommer inget i mitt liv! Du som läser detta måste tro att jag är en gnällig jävel som inte tåler att få lite skit under naglarna. Men det är absolut inte det som detta handlar om. Jag är som sagt tacksam för att jag fått ett jobb. Grejen är hur jag känner mig. Svårt att förklara. Många har sådana här jobb, & visst gnäller dem kanske, men de biter ihop & går dit. Dem har kanske inga andra visioner eller ambitioner. De är kanske glada så länge dem får in en lön varje månad.
Jag tänker mer på att när jag börjar min utbildning i augusti så vill jag känna att jag gjort nåt meningsfullt av detta året & inte bara jobbat på ett knegarjobb. Jag måste se att det hänt nåt. Därför har jag nu fått panik! Jag greppar efter alla olika sorters idéer som dyker upp i mitt huvud, projekt av olika slag, ge mig in i politiken, starta nån organisation, skriva böcker osv. Allt för att jag ska kunna se tillbaka & tänka "ja, det året ja. Jag tog studieuppehåll, jobbade lite, räddade 100 flyktingar från att kvävas i en container. Jag startade en organisation för kvinnovåldet.....". Ni förstår?
Jag behöver ett facit på att detta året kommer leda till nåt, nån sorts utveckling, eller nåt meningsfullt. Inte ett ångestladdat jobb som leder till att jag mår ännu sämre psykiskt än vad jag gjorde den sista terminen innan mitt studieuppehåll.
Plus, vem vill ha en flickvän som jobbar på ett industrijobb? Vad är det att skryta om egentligen? Att man är en värdelös nolla som inte kan annat än att ha ett sådant jobb?
Jag vill inte vara en sådan person som har en massa fördomar, & det har jag inte heller. Båda mina föräldrar har jobbat/jobbar med sådant här. Jag kommer absolut inte från en fancy familj med en massa pengar. Kanske är det därför det är så viktigt för mig att känna att jag gör nåt vettigt av mitt liv? Att jag blir "nån"?
Long time...
Heter det så?
Jag hatar iaf detta uttryck, tycker att det låter fruktansvärt fjantigt!
Skit samma! Jag har inte bloggat på en himla lång tid. Jag har tänkt på det, men det har inte blivit mer än en tanke. Nu är denna bloggen mer till för mig själv. Jag ska kunna skriva av mig när jag känner för det liksom. Jag har inte känt för det på sistone, alltså har det inte blivit nåt inlägg heller, simple as that!
Det har inte hänt nåt speciellt i mitt liv på sista tiden. Jag jobbar, äter & lever ett ångestladdat liv, som vanligt! Inget nytt på den där ångestfronten heller, tyvärr. Jag har kommit in i jobbet lite mer. Jobbar varannan vecka kväll & varannan morgon. Jobbar man kväll så är man ledig på fredagar, vilket jag är imorgon (idag). Det tråkiga är att jag redan nu börjar få fetångest inför nästa arb.vecka när jag ska jobba morgon, som jag hatar över allt annat. Känns inte så sunt att få ångest för det så många dagar innan, speciellt inte när det inte ens blivit helg än.
Annars känner jag mig ganska värdelös, det är alltså precis i sin ordning på den fronten också. Jobbet jag har nu (som enbart är tillfälligt, mkt viktigt att påpeka det) trivs jag inte alls med. Å andra sidan är det ett jobb & man får lön vilket jag behöver väldigt mkt. Det är alltså bara till att åka dit, sätta på sig sina ytterst fula arbetskläder, obekväma skor & inse att man för tillfället är en vanlig simpel arbetare. Inget ont om vanliga arbetare, bara det att jag inte tänkt förbli en sådan för resten av mitt liv.
Bor hemma gör jag också fortfarande. Det är inte riktigt lika härligt som det låter. Man får ingen hemmalagad mat serverad, man får inte sina kläder tvättade, inte sitt rum dammsugat & man får inte heller lördagsgodis längre. De jag snackat med, som har flyttat hem till päronen igen efter att bott själva ett tag, säger att det är så skönt för att man slipper laga sin egen mat. Är det bara min mamma som är fruktansvärt unserviceminded eller är det mina källor som är bortskämda?
Jag får däremot en liten lapp på köksbordet när jag vaknar om mornarna. Det brukar stå nåt i stil med: "Hej My! Diska upp ditt glas som står i vasken. Gå ut & töm restavfall. Glöm inte bort att du ska tvätta kl 12..."
Om man sitter & kollar TV till sent på kvällen & kanske har druckit ett glas juice (eller nåt annat) & man kommer på att "oj, så trött jag är! Jag måste gå & lägga mig". Då satte jag alltid glaset i vasken & sen diskade jag det dagen efter (när jag bodde själv). Givetvis ska man diska undan det dagen efter, det är inte så att man tänkt lämna det där. Varför känner min mamma ett sånt starkt behov av att skriva en lapp om ett glas? Om vi kommit överens om att jag har ansvar för att restavfall ska tömmas, varför ska hon då skriva det på sin lapp? Om jag själv bokat tvättid kl 12, varför måste hon då påminna mig om det? Sen när blev jag 10 år yngre & inte kan tänka själv?
Monstret kommer hem
Denna veckan så har mamma varit bortrest. Både jag & min bror (som också bor hemma) hade sett fram emot detta väldigt länge. I & med att jag började mitt nya jobb i veckan så har jag tyvärr inte kunnat njuta av att vara home alone, har haft mkt annat att tänka på plus att jag varit megatrött varje dag.
Idag kommer mamma hem igen. Det kommer ju vara kul att träffa henne igen, höra hur hon haft det & kolla foton & sådant. Men sen kommer väl tjatet komma igång igen. Det är faktiskt sjukt jobbigt att flytta hem igen när man väl bott själv. Första tiden funkar ju fint, då anstränger alla sig till det yttersta för att det ska funka. Efter ett par veckor så märker man att alla är lite smått irriterade & till slut så spricker det.
Min mamma är en lite speciell person. Jag tror inte att hon trivs att vara själv, hon vill nog att vi ska bo hemma så länge som möjligt. Sen att hon har världens svängigaste humör är inte så jättekul heller. Ena stunden är hon världens drömmorsa. Andra stunden är hon djävulen själv, gnäller över minsta bagatell, gör allt för att visa att det minsann är hon som bestämmer här hemma.
Man märker nu hur jobbigt det faktiskt är att bo hemma. Går man in på sitt rum (blä, flashback, 14 år gammal igen!) & stänger dörren för att man vill vara själv, då kan hon bli sur för att man inte vill umgås med henne istället. Hon förstår liksom inte att man vill vara själv för det mesta, helst när man varit van vid att ha den möjligheten innan. Får man sms, frågar hon vem det var ifrån. Ska man ut ska hon veta var, när, hur, med vem & när man kommer hem.
Det börjar bli ganska ohållbart nu. Fast har ju inte mkt till val. Bara att stå ut & se glad ut.
Mamma har kommit hem igen...
Att bo hemma sucks!
Efter ett tag kommer små irritationsmoment smygandes. Det kan vara allt från att man upptäcker att mamma frågar var man ska så fort man öppnar ytterdörren eller vem det var man fick sms ifrån. Sådana privata saker som man alltid kunnat göra innan, men som inte längre är så privat.
Tidigare har man svarat på dessa frågor, för stämningen. Men när man bott hemma ett tag så upptäcker man att allt som förr kallades för privatliv helt upphört, det finns inte längre! Ska man ut, kommer 20 frågor om var & med vem osv. Får man sms vill mamma gärna veta vem det var ifrån. Var det från Alex (mitt ex)? Vad ville han i så fall? Pratar jag & Alex mkt nu förresten? Jag funderar väl ändå inte på att ta tillbaka honom igen, eller?
Mamma i all heder. Jag är givetvis tacksam för att jag fått flytta tillbaka hem när jag & Alex (som jag väljer att kalla mitt ex för) gjorde slut efter vårt låååånga förhållande. Samtidigt så kvävs jag långsamt. Jag & mamma kom inte så bra överens när jag var "liten", & det börjar märkas att det trenden håller i sig. Vi funkar bra ihop när vi inte bor ihop. Jag är rädd att smärtgränsen håller på att nås. Vad ska jag göra när det brister?
Tack & lov att hon är på Rhodos en vecka nu, space!
Problemlösningar skapar bara fler problem
I alla fall, nu när jag fått jobb så gäller det ju att passa på. Det är nu jag har min chans till att träffa nytt folk & skapa nya "kontakter" (va fan var det där för uttryck?)... MEN... Hur bär man sig åt?
De är ju redan ett "gäng" på det skiftet jag ska arbeta. Hur tar jag mig in i det gänget? Hur blir jag en av dem? Vad ska jag prata om? Hur ska jag bete mig?
H J Ä L P ! ! !
Hur gör man?
Vad har jag gjort?!
Som läget är nu har jag absolut ingen lust att plugga. Hade jag pluggat så hade det bara blivit skit av allt. Dels för att jag tappat all motivation & dels för att jag inte vill bli det jag pluggat till de sista fyra åren.
Så sitter jag & kollar på Facebook, läser om vad alla andra som man gått i skola med genom åren gör nu. Visst, många har inte nån utbildning, eller så pluggar de just nu. Sen finns det dem som har utbildning & ett spännande jobb, jag blir så avis! Tänk om jag bara hade jobbat ett eller två år efter studenten istället för att ha så bråttom in på en utbildning. Alla andra gjorde ju så, jobbade ett tag innan de visste vad dem ville syssla med.
Jag valde att börja plugga direkt just för att jag ville ha det där med utbildning avklarat nu, det skulle ligga bakom mig. Jag skulle vara en av dem från min gymnasieklass som skulle ha en bra utbildning först av alla. Istället sitter jag här nu, ångest, vet knappt vad som är ut & in! Visst, jag har varit med om mkt de sista 10 åren, mer än vad nån vet eller kan ana. Det har påverkat mig jättemkt, jag har aldrig tänkt på vad det är jag själv vill. Jag har liksom inte haft orken till att tänka på det.
Nu när mitt liv vänts upp & ner så tänker jag som aldrig förr. Det blir för mkt tänkande! Mitt huvud går på övervärvningsskyddet, det kommer bli överhettat & sen kommer hela jag sprängas. Så känns det nu!
Se det från den ljusa sidan, det kan alltid vara sämre, eller?
"Får inte lyfta luren!"
Jag har haft noll lust att blogga de sista dagarna, har verkligen mått kasst! Enda sen jag & min sambo bestämde oss för att göra slut så har jag verkligen försökt att hålla mig ifrån honom, eller vad man ska säga. Han har fortfarande saker hemma hos mig & liknande. Men jag har försökt att höra av mig så lite som möjligt till honom, typ låta bli att ringa & skicka sms.
Annars så kunde vi lätt prata runt fem gånger per dag. Jag trodde att det skulle vara superjobbigt att låta bli att ringa, är annars så lätt att bara lyfta luren & slå numret liksom. Jag har iaf lyckats utmärkt! Jag satte upp en gräns, jag fick bara lov att ringa två gånger om dagen. Detta gjorde jag kanske de två-tre första dagarna. Sen ville jag försöka tävla mot mig själv, se hur lång tid det kunde gå innan jag ringde, det blev längre & längre för varje dag. Det kunde gå dagar innan jag hörde av mig, han hörde av sig desto mer. Men så länge jag kan hålla mig ifrån att ringa eller skicka sms så är jag nöjd!
Sen hjälpte det helt klart en hel del att mitt ex är ett praktsvin, så klart!
Redo för tågrälsen
Har gallrat arb.förmedlingens platsbank dagligen. Finns inget som passar mig, antingen har jag inte rätt utbildning, arb.erfarenhet eller så är det ett jobb där man går på provision vilket är ett big no-no för min del. Söker jag väl ett jobb där så får jag veta att jag konkurrerar med 400 andra, känns lovande eller?
Så just nu sitter jag här med en massa ångest, känns verkligen som att jag aldrig kommer få ett jobb. Får jag inte det som jag var på intervju till så är jag redo för tågrälsen, på riktigt!
Ge mig själv en käftsmäll
Alla har nåt att göra! Nån ska jobba, vissa ska på bloggträff i Skåne, nån annan ska umgås med sin pojkvän i helgen & bara ha det mysigt. Ahhhhhh!! Tror jag dör! Inte för att jag missunnar folk allt detta, nä nä! Mest för att jag själv är så hopplös.
Ibland vill jag bara ge mig själv en jävla käftsmäll & skrika "sluta klaga & gör nåt åt skiten istället!". Men i nästa sekund så tänker jag "vad kan jag egentligen göra?". Ska jag tvinga folk att umgås med mig? Ska jag gå med i en syjunta (el. hur det nu stavas)? Ska jag skicka anonyma hot till företaget jag var på intervju hos i veckan, ger dem inte mig jobb så ska jag bomba hela stället?
Känns som att jag inte kan påverka nåt själv längre...
Vänner som alltid har varandra - varning för långt (men innehållsrikt) inlägg
Mycket av det jag skrivit i detta inlägg kanske är upprepningar för vissa, men stå ut, läs vidare & ge mig gärna lite feed-back på vad ni tycker & tänker om detta. 
Jag har precis blivit singel. Jag & mitt ex var ihop i 10 år. Vi träffades när jag gick på högstadiet sen har vi hängt ihop under hela min gymnasietid & ända fram till nu när jag är 25 år. Ganska lång tid med andra ord.
Mycket händer under så många år, så klart! I & med att jag flyttade hem till honom (ny stad ca 10 mil ifrån min hemstad) så förlorade jag kontakten med många av mina vänner. Är man ung så betyder kärleken väldigt mycket, man vill alltid vara nära den man tycker om. De enda jag hade kvar kontakten med var två av mina närmsta vänner som jag haft sedan dagis. Tyvärr hördes vi bara av lite då & då, mest på telefon.
Nu sitter man då här, singel & ensam. Jag vet att jag får skylla mig själv osv, att man alltid ska vårda vänskapen för den är så viktig, men nu sitter jag där jag sitter. Jag har en riktigt nära vän som jag kan berätta allt för, en kille som heter Jonas. Han betyder väldigt mycket för mig, finns alltid där & lyssnar på all min skit, på alla mina bekymmer. Jonas i all heder, men ibland saknar jag tjejkompisar.
Tänk "Sex and the city" - ett tjejgäng som alltid har varandra, alla känner alla. Jag vill också ha det så! Jag har i & för sig kvar mina två gamla vänner från dagis, men dem har ju själva sambos & jag kan erkänna att vi också glidit ifrån varandra något, plus att den ena flyttat så hon bor också några mil bort.
Så... Mitt problem nu är hur man skaffar nya vänner? Finns det fler som känner som jag? Hur skaffar man ett gäng tjejpolare som man kan umgås med alla samtidigt & inte bara fika med den ena ena dagen & festa med den andra andra dagen?
Förstår ni vad jag menar?
Nu när jag hör ordet "helg" så tänker jag på ensamhet. När jag hör "helg" vill jag tänka på kompisar, förfester (& fester), fika, skvaller, shopping, massa roliga sms & tel.samtal från massa olika tjejkompisar, alltid ha nån som bryr sig om en...
Vad känner ni andra? Har ni några tips??
I want this...
My life - today
Idag känner jag mig ganska värdelös. Jag har börjat göra det ofta på sistone, kanske inte så konstigt?
Tänk dig själv: 
Du har precis tagit dig ur ett 10 år långt förhållande.Du har äntligen vågat fatta beslutet att hoppa av din utbildning efter fyra år.Du håller på att söka jobb, utan större framgång.Du har tvingats flytta hem till ditt gamla flickrum hos päronen igen.Du inser att du knappt har några vänner över huvud taget.
Va fan ska jag göra?
