Blondinbella (som alla nog känner till vid detta laget) skriver idag om att man ibland får ta en annan väg än planerat. Visst är det så. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Hon avslutar med att skriva om hur duktig och framgångsrik hon är och bara för att hon tar några veckors återhämtning så ändrar det inget.

Visst stämmer det också bra, på vissa. Går man gymnasiet så kan man kanske ta några veckor off. Går man på högskola/universitet så funkar det inte alls.

Jag har ju själv tagit studieuppehåll just för att jag kände mig precis som Blondinbella. Jag var trött på allt & orkade inte ens öppna mina skolböcker. Givetvis var detta säkert ett bra beslut från min sida, speciellt eftersom jag inte ens vill bli det ag pluggade till längre.

Jag fick ju ett jobb. Inget bra jobb alls & absolut inte ett jobb som jag hade kunnat ha resten av livet. Men eftersom jag vet att jag ska börja plugga igen i augusti nästa år så tänkte jag att det bara kan göra gott att jobba & tjäna lite pengar.

Så fel jag hade!!! Jag är så klart tacksam för att jag fått ett jobb, det är ju absolut inte det lättaste i dessa tider. Men att ta ett jobb som man själv alltid sagt att man aldrig nånsin vill jobba med (fabrik), även om det bara är under ett fåtal månader, hjälper inte ens självkänsla.

Jag har aldrig nånsin mått sämre än vad jag gör just nu. Mitt fabriksjobb (även om detta tillhör ett bra fabriksjobb, inga skitiga lagerlokaler osv) gör att jag känner mig mer värdelös än nånsin. Under de fem veckor som jag jobbat hittills så har jag kommit på att jag nog har fruktansvärt höga krav på mig själv att bli nåt, att bli "nån". Att då vara en "vanlig arbetare" & gå till ett jobb där man får göra samma sak dag ut & dag in gör ju inte saken bättre.

Visst, det kan vara nyttigt. Man får sig en tankeställare. Man vill ju absolut se till att göra nåt åt sitt liv osv. Grejen är att jag kan inte tänka att detta bara är en paus i mitt liv för några veckor, som Bella kan. Jag vet att jag mest troligt måste vara kvar på detta jobb till slutet av sommaren -09. Det är alltså åtta månader till! Hur ska min självkänsla klara det?

Just nu är jag verkligen totalt värdelös. Jag åstadkommer inget i mitt liv! Du som läser detta måste tro att jag är en gnällig jävel som inte tåler att få lite skit under naglarna. Men det är absolut inte det som detta handlar om. Jag är som sagt tacksam för att jag fått ett jobb. Grejen är hur jag känner mig. Svårt att förklara. Många har sådana här jobb, & visst gnäller dem kanske, men de biter ihop & går dit. Dem har kanske inga andra visioner eller ambitioner. De är kanske glada så länge dem får in en lön varje månad.

Jag tänker mer på att när jag börjar min utbildning i augusti så vill jag känna att jag gjort nåt meningsfullt av detta året & inte bara jobbat på ett knegarjobb. Jag måste se att det hänt nåt. Därför har jag nu fått panik! Jag greppar efter alla olika sorters idéer som dyker upp i mitt huvud, projekt av olika slag, ge mig in i politiken, starta nån organisation, skriva böcker osv. Allt för att jag ska kunna se tillbaka & tänka "ja, det året ja. Jag tog studieuppehåll, jobbade lite, räddade 100 flyktingar från att kvävas i en container. Jag startade en organisation för kvinnovåldet.....". Ni förstår?

Jag behöver ett facit på att detta året kommer leda till nåt, nån sorts utveckling, eller nåt meningsfullt. Inte ett ångestladdat jobb som leder till att jag mår ännu sämre psykiskt än vad jag gjorde den sista terminen innan mitt studieuppehåll.

Plus, vem vill ha en flickvän som jobbar på ett industrijobb? Vad är det att skryta om egentligen? Att man är en värdelös nolla som inte kan annat än att ha ett sådant jobb?

Jag vill inte vara en sådan person som har en massa fördomar, & det har jag inte heller. Båda mina föräldrar har jobbat/jobbar med sådant här. Jag kommer absolut inte från en fancy familj med en massa pengar. Kanske är det därför det är så viktigt för mig att känna att jag gör nåt vettigt av mitt liv? Att jag blir "nån"?