Idag har det varit en lång dag. Den senaste veckan har jag mått sämre än jag gjort innan. Jag har liksom insett hur mkt av mina planer som gått åt helvete. Allt jag har velat göra har liksom inte hänt. Jag är 25 år, hoppat av min utbildning, blivit singel efter 10 år, börjar jobba med nåt som jag alltid sagt att jag aldrig vill jobba med, den utbildningen jag vill gå har blivit uppskjuten 6 månader (skulle börjat nu i januari, men börjar inte förrän i augusti).

I helgen så fick jag då psykbryt (nästan iaf). Jag insåg att jag är en stor fet loooser. Jag har inte uppnått någon av mina drömmar. Jag var ju en av de fåtal i min klass som började plugga direkt efter gymnasiet, för att jag ville bli "nån".

Jag insåg hur snett allt har gått i helgen som sagt. Min ångest hade inga gränser what so ever. Alla tyckte att jag borde prata med någon. Hur bär man sig åt då?

Jo, man åker in till psykiatriska akutmottagningen så klart! Slår man upp en psykolog i Gula sidorna så får man ju räkna med att punga ut med x antal hundralappar i timmen. Jag, som vanlig simpel arbetare, har ju givetvis inte råd med detta.

Efter att jag skjutit upp mitt akutpsykbesök i flera dagar nu så tog jag så mod till mig. Idag var jag hemma från jobb & då åkte jag dit. Fick vänta aslänge, sjukt med folk som är psykiskt störda i vårt land! Långt om länge så fick jag så träffa en läkare. Vi pratade länge om mina besvär. Jag har helt för höga krav på mig själv. Jag vet ju att jag ska bli "nån", bara det att jag haft otur att min utbildning blivit framflyttad.

Sen började hon gräva i mitt förflutna. Jag har ju mått kasst innan för några år sedan, när jag & Alex hade våra turer. I & med att jag mått så pass dåligt & trycker ner mig själv för mkt (jag anser att jag är världens mest misslyckade person, jag duger inte till nåt m.m.) plus att mitt liv är skit just nu (har varit ett tag) så har jag helt förlorat livsgnistan.

Doktorn föreslog det jag absolut inte ville, sjukskrivning i två veckor & medicin. Sjukskrivningen är inte ens att tänka på, om jag vill få förlängt mitt vik. med ytterligare tre månader så har jag fan inte tid att vara sjukskriven. Jag sa att jag kunde gå med på att vara hemma denna veckan, inte en dag längre!

Till på köpet ska jag knapra antidepressiva också. Jag har en stark åsikt om mediciner, jag är grymt emot det, speciellt antidepressiva, jag tror att de kommer göra allt ännu värre än vad det redan är. Går en person på antidepressiva så får jag en bild av ett kolli som sitter med tvångströja, dregglar & slår huvudet i väggen. Alternativet är att man blir hög som ett hus & tycker att allt är underbart, man går runt som om man ständigt har en rejäl jävla fylla. Ska jag bli någon av dessa två alternativ nu?

Doktorn var noga med att poängtera att medicinerna är helt annorlunda idag, man blir inte beroende av dessa lyckopiller sen, det är inte ofta man får biverkningar heller. Jaja, vad har jag för val? Att fortsätta gå & tycka att hela livet är skit?

Hmm... Krävs nog lite funderingar innan jag bestämmer mig... Jag vill ju gärna klara allt själv, även en liten depression...