Idag har jag känt mig sjukt konstig! Liksom en sorts konstig nervositet blandat med ångest & stress, vet inte hur jag ska förklara. Kanske är det för att jag blir helt ont-i-magen-nervös så fort jag bara tänker tanken "snart jobb igen". En sak kan jag säga: jag kommer absolut inte tillåta mig själv att fastna i ett produktionsjobb, aldrig, never ever!

Jag har full förståelse för de som väljer att jobba inom sådana yrken istället för att plugga vidare, alla pallar inte det (se på mig just nu t.ex.). Givetvis behövs det folk som vill arbeta med dessa saker också, annars hade samhället gått under. Jag kan däremot inte se mig själv på ett sådant jobb, får panik bara jag tänker på att jag ska vara där fram till nyår nu. Vågar nästan tro att jag får förlängt med ytterligare tre månader efter det. Kommer nog ta det då också, jobb behöver jag med tanke på att min utbildning inte kör igång förrän augusti nästa år.

Snackade med pappa igår. Jag vill ju inget hellre än att få en lägenhet så att jag kan flytta. Vi diskuterade detta igår, hur det skulle gå ihop när jag ska börja plugga osv. Då sa han att jag kanske bestämmer mig för att fortsätta på detta jobbet ännu längre, om jag får förlängt så mkt. Jag kände riktigt hur mitt blod frös till is i ådrorna när han sa så, hela min ryggrad stelnade! Usch!! Men jag förstår att det nog är lätt att fastna på samma ställe, man får lön & har sitt på det torra, vet vad man har liksom. Nej, nej, det får inte hända! Måste verkligen se till att jag söker & kommer in på den utbildningen jag vill gå, annars dör jag (alldeles säkert)!