Jag är 25 år & har flyttat hem till min mamma för ca två månader sen. Detta är givetvis sjukt tråkigt! Har man väl bott själv en gång så funkar det inte att flytta hem igen. Första tiden går det bra för då tassar man runt på tå & är alla till lags just för att man vill ha en bra stämning även om det är en jobbig situation.

Efter ett tag kommer små irritationsmoment smygandes. Det kan vara allt från att man upptäcker att mamma frågar var man ska så fort man öppnar ytterdörren eller vem det var man fick sms ifrån. Sådana privata saker som man alltid kunnat göra innan, men som inte längre är så privat.

Tidigare har man svarat på dessa frågor, för stämningen. Men när man bott hemma ett tag så upptäcker man att allt som förr kallades för privatliv helt upphört, det finns inte längre! Ska man ut, kommer 20 frågor om var & med vem osv. Får man sms vill mamma gärna veta vem det var ifrån. Var det från Alex (mitt ex)? Vad ville han i så fall? Pratar jag & Alex mkt nu förresten? Jag funderar väl ändå inte på att ta tillbaka honom igen, eller?

Mamma i all heder. Jag är givetvis tacksam för att jag fått flytta tillbaka hem när jag & Alex (som jag väljer att kalla mitt ex för) gjorde slut efter vårt låååånga förhållande. Samtidigt så kvävs jag långsamt. Jag & mamma kom inte så bra överens när jag var "liten", & det börjar märkas att det trenden håller i sig. Vi funkar bra ihop när vi inte bor ihop. Jag är rädd att smärtgränsen håller på att nås. Vad ska jag göra när det brister?

Tack & lov att hon är på Rhodos en vecka nu, space!