Ny header
Brittan får pryda min sida ett tag. Jag har alltid haft nån konstig hatkärlek till henne. Jag tycker att hon är både bra & dålig på samma gång liksom. Svårt att förklara! Hon har allt man kan önska sig, ändå slänger hon bort allt & bara flippar ut totalt (eller gjorde förr iaf).
Sen är det nog lite avundsjuka också. Hon har som sagt allt! Tänk att ha ett sådant jobb som hon har. Tänk att få spela in sådana musikvideor som hon gör. Ta bara Circus, hennes senaste, så coolt! För även om hennes musik kanske inte är den bästa så gör hon väldigt häftiga musikvideos.
Kryper i kroppen
Nä, får väl försöka gå & lägga mig ändå. Finns inte så mkt annat att göra.
Walk
Jag har mått rätt bra ett tag nu... Fast tror jag suttit still lite för länge nu, ångesten börjar komma krypandes. Take a walk maybe?
I do that!
Att komma till skott
& jag känner mig konstigt orolig i hela kroppen. Finns så mkt jag vill göra med mitt liv just nu, men inget händer liksom. Det är i alla fall sjukt frustrerande! Känns inte heller som att jag kan påverka något så att allt går fortare heller. Tålamod är något jag skulle behöva. Går det att köra på ICA månnetro?
Det är inget överflöd direkt
Det är nåt jag kan sakna med att ha pojkvän, man är liksom aldrig riktigt ensam på samma vis som man är nu. Har man pojkvän så har man en som alltid bryr sig om en. Nu sitter jag istället här, en lördagkväll, helt själv! Ingen som bryr sig, ingen som vill hyra film & käka godis, ingen som vill ligga & mysa i soffan, ingen som vill hitta på nåt...
Hade jag haft pojkvän så hade jag uppskattat de ensamma lördagkvällarna mer, då är det liksom tvärtom. Då tycker man att det kan vara skönt om pojkvännen ska ut med sina kompisar eller så, så att man kan ha soffan & tv:n heeelt för sig själv.
Nu är det dessvärre bara ångest. Man blir så beroende när man är själv, även fast det borde vara helt tvärtom egentligen. Man blir beroende av sina kompisar. Jag skickade iväg ett sms till Malin igår & frågade vad hon skulle hitta på ikväll, men hon var upptagen. Jonas jobbar... Isabella åker till Thailand om tre dagar så jag kan tänka mig att hon har fullt upp redan.Kompisar är inte direkt något jag har i överflöd. De jag snackar med mest är Jonas, Malin & Isabella. Sen finns det ju nån till som jag pratar med lite då & då, men det är ingen jag ringer bara sådär.
Svårt svårt!!
Öka dosen?
Jag började med min anti-dep.medicin för ca tre veckor sen. Det har gått rätt bra, första veckan märkte jag att jag hade lite svårt för att koncentrera mig på saker, plus att jag blev (är fortfarande) trött. Annars har de hjälpt ganska bra. Jag går inte runt & älter en massa skit som jag gjorde innan. Fast de sista dagarna har jag börjat må lite sämre igen. Det börjar liksom kännas sådär konstigt igen, som om nåt fattas liksom. Får hoppas att det bara är tillfälligt, annars kanske jag får ringa doktorn & få ökat dosen.
Alla biverkningar som går att få
Enda sen mitt läkarbesök igår så har jag mått lite bättre. Eller ja, kanske inte bättre men samtidigt som det känns skit att veta att man ska ta medicin så känns det ändå lite ljusare att man fått bekräftelse på att nåt fattas liksom.
Fast det känns ändå kasst. Ska börja ta medicinen imorgon. Sen kan det ju ta 2-4 veckor innan kroppen vant sig. Under denna tid så kan man få ångest & oro. Känns inte sådär superbra att veta. Givetvis kommer jag väl lyckas dra på mig alla biverkningar som går att få.
Bara jag slipper sjukskriva mig från jobb!
En rejäl jävla fylla...
I helgen så fick jag då psykbryt (nästan iaf). Jag insåg att jag är en stor fet loooser. Jag har inte uppnått någon av mina drömmar. Jag var ju en av de fåtal i min klass som började plugga direkt efter gymnasiet, för att jag ville bli "nån".
Jag insåg hur snett allt har gått i helgen som sagt. Min ångest hade inga gränser what so ever. Alla tyckte att jag borde prata med någon. Hur bär man sig åt då?
Jo, man åker in till psykiatriska akutmottagningen så klart! Slår man upp en psykolog i Gula sidorna så får man ju räkna med att punga ut med x antal hundralappar i timmen. Jag, som vanlig simpel arbetare, har ju givetvis inte råd med detta.
Efter att jag skjutit upp mitt akutpsykbesök i flera dagar nu så tog jag så mod till mig. Idag var jag hemma från jobb & då åkte jag dit. Fick vänta aslänge, sjukt med folk som är psykiskt störda i vårt land! Långt om länge så fick jag så träffa en läkare. Vi pratade länge om mina besvär. Jag har helt för höga krav på mig själv. Jag vet ju att jag ska bli "nån", bara det att jag haft otur att min utbildning blivit framflyttad.
Sen började hon gräva i mitt förflutna. Jag har ju mått kasst innan för några år sedan, när jag & Alex hade våra turer. I & med att jag mått så pass dåligt & trycker ner mig själv för mkt (jag anser att jag är världens mest misslyckade person, jag duger inte till nåt m.m.) plus att mitt liv är skit just nu (har varit ett tag) så har jag helt förlorat livsgnistan.
Doktorn föreslog det jag absolut inte ville, sjukskrivning i två veckor & medicin. Sjukskrivningen är inte ens att tänka på, om jag vill få förlängt mitt vik. med ytterligare tre månader så har jag fan inte tid att vara sjukskriven. Jag sa att jag kunde gå med på att vara hemma denna veckan, inte en dag längre!
Till på köpet ska jag knapra antidepressiva också. Jag har en stark åsikt om mediciner, jag är grymt emot det, speciellt antidepressiva, jag tror att de kommer göra allt ännu värre än vad det redan är. Går en person på antidepressiva så får jag en bild av ett kolli som sitter med tvångströja, dregglar & slår huvudet i väggen. Alternativet är att man blir hög som ett hus & tycker att allt är underbart, man går runt som om man ständigt har en rejäl jävla fylla. Ska jag bli någon av dessa två alternativ nu?
Doktorn var noga med att poängtera att medicinerna är helt annorlunda idag, man blir inte beroende av dessa lyckopiller sen, det är inte ofta man får biverkningar heller. Jaja, vad har jag för val? Att fortsätta gå & tycka att hela livet är skit?
Hmm... Krävs nog lite funderingar innan jag bestämmer mig... Jag vill ju gärna klara allt själv, även en liten depression...
Hjärnsläpp?
För det andra så känner jag att jag absolut inte får ut det jag vill få ut. Varför ska det vara så jäkla svårt att överföra det man har i huvudet till datorn???
Arbetarklass
Blondinbella (som alla nog känner till vid detta laget) skriver idag om att man ibland får ta en annan väg än planerat. Visst är det så. Livet blir inte alltid som man tänkt sig. Hon avslutar med att skriva om hur duktig och framgångsrik hon är och bara för att hon tar några veckors återhämtning så ändrar det inget.
Visst stämmer det också bra, på vissa. Går man gymnasiet så kan man kanske ta några veckor off. Går man på högskola/universitet så funkar det inte alls.
Jag har ju själv tagit studieuppehåll just för att jag kände mig precis som Blondinbella. Jag var trött på allt & orkade inte ens öppna mina skolböcker. Givetvis var detta säkert ett bra beslut från min sida, speciellt eftersom jag inte ens vill bli det ag pluggade till längre.
Jag fick ju ett jobb. Inget bra jobb alls & absolut inte ett jobb som jag hade kunnat ha resten av livet. Men eftersom jag vet att jag ska börja plugga igen i augusti nästa år så tänkte jag att det bara kan göra gott att jobba & tjäna lite pengar.
Så fel jag hade!!! Jag är så klart tacksam för att jag fått ett jobb, det är ju absolut inte det lättaste i dessa tider. Men att ta ett jobb som man själv alltid sagt att man aldrig nånsin vill jobba med (fabrik), även om det bara är under ett fåtal månader, hjälper inte ens självkänsla.
Jag har aldrig nånsin mått sämre än vad jag gör just nu. Mitt fabriksjobb (även om detta tillhör ett bra fabriksjobb, inga skitiga lagerlokaler osv) gör att jag känner mig mer värdelös än nånsin. Under de fem veckor som jag jobbat hittills så har jag kommit på att jag nog har fruktansvärt höga krav på mig själv att bli nåt, att bli "nån". Att då vara en "vanlig arbetare" & gå till ett jobb där man får göra samma sak dag ut & dag in gör ju inte saken bättre.
Visst, det kan vara nyttigt. Man får sig en tankeställare. Man vill ju absolut se till att göra nåt åt sitt liv osv. Grejen är att jag kan inte tänka att detta bara är en paus i mitt liv för några veckor, som Bella kan. Jag vet att jag mest troligt måste vara kvar på detta jobb till slutet av sommaren -09. Det är alltså åtta månader till! Hur ska min självkänsla klara det?
Just nu är jag verkligen totalt värdelös. Jag åstadkommer inget i mitt liv! Du som läser detta måste tro att jag är en gnällig jävel som inte tåler att få lite skit under naglarna. Men det är absolut inte det som detta handlar om. Jag är som sagt tacksam för att jag fått ett jobb. Grejen är hur jag känner mig. Svårt att förklara. Många har sådana här jobb, & visst gnäller dem kanske, men de biter ihop & går dit. Dem har kanske inga andra visioner eller ambitioner. De är kanske glada så länge dem får in en lön varje månad.
Jag tänker mer på att när jag börjar min utbildning i augusti så vill jag känna att jag gjort nåt meningsfullt av detta året & inte bara jobbat på ett knegarjobb. Jag måste se att det hänt nåt. Därför har jag nu fått panik! Jag greppar efter alla olika sorters idéer som dyker upp i mitt huvud, projekt av olika slag, ge mig in i politiken, starta nån organisation, skriva böcker osv. Allt för att jag ska kunna se tillbaka & tänka "ja, det året ja. Jag tog studieuppehåll, jobbade lite, räddade 100 flyktingar från att kvävas i en container. Jag startade en organisation för kvinnovåldet.....". Ni förstår?
Jag behöver ett facit på att detta året kommer leda till nåt, nån sorts utveckling, eller nåt meningsfullt. Inte ett ångestladdat jobb som leder till att jag mår ännu sämre psykiskt än vad jag gjorde den sista terminen innan mitt studieuppehåll.
Plus, vem vill ha en flickvän som jobbar på ett industrijobb? Vad är det att skryta om egentligen? Att man är en värdelös nolla som inte kan annat än att ha ett sådant jobb?
Jag vill inte vara en sådan person som har en massa fördomar, & det har jag inte heller. Båda mina föräldrar har jobbat/jobbar med sådant här. Jag kommer absolut inte från en fancy familj med en massa pengar. Kanske är det därför det är så viktigt för mig att känna att jag gör nåt vettigt av mitt liv? Att jag blir "nån"?
Klockan är snart 05 & jag vågar inte gå på toa!
Jag är en mes! Jag har fått för mig att det spökar utanför min dörr i hallen. Hallen som är det enda hindret mellan mitt rum & toaletten. Innan var det inte så farligt, jag tänkte att jag helt enkelt får stå ut till mamma ska gå upp (om ca en timme). Men nu börjar det tryta! Jag måste verkligen gå på toa, men jag vågar inte!
Det har liksom knakat & nån/nåt öppnar & stänger toadörren i hallen. Först trodde jag att mamma eller brorsan var på toa, men nu har det hållit på & låtit såhär i 3 timmars tid! Håller jag på att förlora förståndet helt & hållet?
Long time...
Heter det så?
Jag hatar iaf detta uttryck, tycker att det låter fruktansvärt fjantigt!
Skit samma! Jag har inte bloggat på en himla lång tid. Jag har tänkt på det, men det har inte blivit mer än en tanke. Nu är denna bloggen mer till för mig själv. Jag ska kunna skriva av mig när jag känner för det liksom. Jag har inte känt för det på sistone, alltså har det inte blivit nåt inlägg heller, simple as that!
Det har inte hänt nåt speciellt i mitt liv på sista tiden. Jag jobbar, äter & lever ett ångestladdat liv, som vanligt! Inget nytt på den där ångestfronten heller, tyvärr. Jag har kommit in i jobbet lite mer. Jobbar varannan vecka kväll & varannan morgon. Jobbar man kväll så är man ledig på fredagar, vilket jag är imorgon (idag). Det tråkiga är att jag redan nu börjar få fetångest inför nästa arb.vecka när jag ska jobba morgon, som jag hatar över allt annat. Känns inte så sunt att få ångest för det så många dagar innan, speciellt inte när det inte ens blivit helg än.
Annars känner jag mig ganska värdelös, det är alltså precis i sin ordning på den fronten också. Jobbet jag har nu (som enbart är tillfälligt, mkt viktigt att påpeka det) trivs jag inte alls med. Å andra sidan är det ett jobb & man får lön vilket jag behöver väldigt mkt. Det är alltså bara till att åka dit, sätta på sig sina ytterst fula arbetskläder, obekväma skor & inse att man för tillfället är en vanlig simpel arbetare. Inget ont om vanliga arbetare, bara det att jag inte tänkt förbli en sådan för resten av mitt liv.
Bor hemma gör jag också fortfarande. Det är inte riktigt lika härligt som det låter. Man får ingen hemmalagad mat serverad, man får inte sina kläder tvättade, inte sitt rum dammsugat & man får inte heller lördagsgodis längre. De jag snackat med, som har flyttat hem till päronen igen efter att bott själva ett tag, säger att det är så skönt för att man slipper laga sin egen mat. Är det bara min mamma som är fruktansvärt unserviceminded eller är det mina källor som är bortskämda?
Jag får däremot en liten lapp på köksbordet när jag vaknar om mornarna. Det brukar stå nåt i stil med: "Hej My! Diska upp ditt glas som står i vasken. Gå ut & töm restavfall. Glöm inte bort att du ska tvätta kl 12..."
Om man sitter & kollar TV till sent på kvällen & kanske har druckit ett glas juice (eller nåt annat) & man kommer på att "oj, så trött jag är! Jag måste gå & lägga mig". Då satte jag alltid glaset i vasken & sen diskade jag det dagen efter (när jag bodde själv). Givetvis ska man diska undan det dagen efter, det är inte så att man tänkt lämna det där. Varför känner min mamma ett sånt starkt behov av att skriva en lapp om ett glas? Om vi kommit överens om att jag har ansvar för att restavfall ska tömmas, varför ska hon då skriva det på sin lapp? Om jag själv bokat tvättid kl 12, varför måste hon då påminna mig om det? Sen när blev jag 10 år yngre & inte kan tänka själv?
Monstret kommer hem
Denna veckan så har mamma varit bortrest. Både jag & min bror (som också bor hemma) hade sett fram emot detta väldigt länge. I & med att jag började mitt nya jobb i veckan så har jag tyvärr inte kunnat njuta av att vara home alone, har haft mkt annat att tänka på plus att jag varit megatrött varje dag.
Idag kommer mamma hem igen. Det kommer ju vara kul att träffa henne igen, höra hur hon haft det & kolla foton & sådant. Men sen kommer väl tjatet komma igång igen. Det är faktiskt sjukt jobbigt att flytta hem igen när man väl bott själv. Första tiden funkar ju fint, då anstränger alla sig till det yttersta för att det ska funka. Efter ett par veckor så märker man att alla är lite smått irriterade & till slut så spricker det.
Min mamma är en lite speciell person. Jag tror inte att hon trivs att vara själv, hon vill nog att vi ska bo hemma så länge som möjligt. Sen att hon har världens svängigaste humör är inte så jättekul heller. Ena stunden är hon världens drömmorsa. Andra stunden är hon djävulen själv, gnäller över minsta bagatell, gör allt för att visa att det minsann är hon som bestämmer här hemma.
Man märker nu hur jobbigt det faktiskt är att bo hemma. Går man in på sitt rum (blä, flashback, 14 år gammal igen!) & stänger dörren för att man vill vara själv, då kan hon bli sur för att man inte vill umgås med henne istället. Hon förstår liksom inte att man vill vara själv för det mesta, helst när man varit van vid att ha den möjligheten innan. Får man sms, frågar hon vem det var ifrån. Ska man ut ska hon veta var, när, hur, med vem & när man kommer hem.
Det börjar bli ganska ohållbart nu. Fast har ju inte mkt till val. Bara att stå ut & se glad ut.
Mamma har kommit hem igen...
Bloggen sucks
Nä, ska se om jag kommer ihåg vad jag skrev & kladda ner det lite snabbt igen...
Det är lätt att fastna
Jag har full förståelse för de som väljer att jobba inom sådana yrken istället för att plugga vidare, alla pallar inte det (se på mig just nu t.ex.). Givetvis behövs det folk som vill arbeta med dessa saker också, annars hade samhället gått under. Jag kan däremot inte se mig själv på ett sådant jobb, får panik bara jag tänker på att jag ska vara där fram till nyår nu. Vågar nästan tro att jag får förlängt med ytterligare tre månader efter det. Kommer nog ta det då också, jobb behöver jag med tanke på att min utbildning inte kör igång förrän augusti nästa år.
Snackade med pappa igår. Jag vill ju inget hellre än att få en lägenhet så att jag kan flytta. Vi diskuterade detta igår, hur det skulle gå ihop när jag ska börja plugga osv. Då sa han att jag kanske bestämmer mig för att fortsätta på detta jobbet ännu längre, om jag får förlängt så mkt. Jag kände riktigt hur mitt blod frös till is i ådrorna när han sa så, hela min ryggrad stelnade! Usch!! Men jag förstår att det nog är lätt att fastna på samma ställe, man får lön & har sitt på det torra, vet vad man har liksom. Nej, nej, det får inte hända! Måste verkligen se till att jag söker & kommer in på den utbildningen jag vill gå, annars dör jag (alldeles säkert)!
